Du frågar mig om jag gjort något fint för någon den senaste tiden och jag berättar om min mormors födelsedag. Den för några veckor sedan när hon fyllde 85. Jag berättar om hennes lilla torp där hon inte kunnat komma in på flera år på grund av rullstolen och den trasiga trappan. Torpet som hon förlikat sig med att hon måste få sälja men som hon ändå inte riktigt kan släppa. Om hur hon på vanligt vis ”inte önskade sig någonting alls” i present, vilket vi såklart inte accepterade.
Så fortsätter jag berätta om hur mina föräldrar åkte ut till torpet i smyg och byggde en helt ny förstukvist och trappa. Om hur de dagen innan gömde en stor marsipantårta i kylskåpet och packade bilen full av saker. Och hur vi på hennes födelsedag samlades, barn och barnbarn, för att äta middag tillsammans och fira. Jag berättar att vi framåt eftermiddagen åkte ut till torpet och hur jag, min syster, min moster och hennes sambo kom dit i förväg. Om hur vi dukade upp ett kaffebord i trädgården, fyllde den nya trappan med pelargoner och hängde upp ett blågult band för invigning.
Sedan berättar jag om hur mormor anlände med mina föräldrar och fick premiärgå trappan till tonerna av ”Gonna Fly Now” från Rocky. Om hur hon för första gången på flera år fick vara inne i sitt lilla torp igen. Sitta i storstugan med det extremt låga taket och i samma möbler som alltid funnits där. Om hur vi åt tårta i solen och drack kaffe ur de minsta rosenkopparna och konstaterade att det här var en födelsedag vi skulle minnas länge. Och du lyssnar och du håller med och vi enas om att ja, det var fint.