Jag skulle inte påstå att jag ljuger särskilt ofta, men ibland händer det och oftast drar jag till med samma (halvdåliga) lögner. Till mitt försvar är de flesta mer för att rädda mig själv från jobbiga situationer än för att vilseleda den jag ljuger för. Fast vissa borde jag kanske ändå sluta med…
”Jo, men den har jag sett.”
Om uppenbara filmklassiker eller serier man ”ska” ha koll på. I själva verket finns det så många luckor i mitt film- & tv-tittande att det är skrämmande. Jag har exempelvis aldrig sett Avatar, Star Wars eller (hela) Skönheten och Odjuret…
”Jag är på väg, är där om två minuter!”
Två minuter är den perfekta tiden att svara om man råkar vara sen till något, för det är ju typ ingenting. Men i själva verket är jag alltid fem minuter bort och joggar fram när jag skriver så.
”Jag kanske inte använder det varje dag, men åtminstone varannan.”
När tandläkaren frågar hur ofta jag använder tandtråd. Varför vill man alltid tänja på sanningen när man pratar med tandläkare? Det är som att man är rädd att bli uppläxad om man inte svarar bra. Det slutar i alla fall alltid med att jag använder tandtråd varje dag de två första veckorna efter mitt besök, för att sedan göra det allt mer sällan.
”Jag sov till tio, typ.”
Varje gång jag sovit till tolv men får dåligt samvete för det låter som jag sovit bort hela dagen, fastän jag egentligen kanske behövde det.
”Nej men det är rätt luftigt, det ska nog gå att klämma in.”
När någon frågar hur mitt schema ser ut och ifall jag har tid att göra något (relativt) kul. Detta gäller både på jobbet och fritiden.
”Nejdå! Jag var vaken. Det är ingen fara.”
Av någon anledning vill man ju aldrig vara den som svarar ”ja” på frågan ”väckte jag dig?” när man yrvaket tar upp telefonen.
”Ja men just det, det är ju du!”
När jag råkat hälsa på en person som hävdar att hen redan känner mig och att vi setts flera gånger tidigare. Då är det bara att ljuga tills ansiktsblindheten lagt sig och man lyckats identifiera vem det egentligen är man står och pratar med. Ibland kan jag komma på det flera timmar senare.
”Jag var i duschen så jag hörde inte att du ringde.”
När jag inte känner för att svara i telefon precis just då utan hellre ringer upp tio minuter senare. Det är något med att bli avbruten av en skarp telefonsignal som kan stressa mig väldigt mycket, det blir liksom inkräktande på något vis. Mvh sms:ande 90-talist & Team Maila.
Vad ljuger du om?