Jag kollar på klockan när jag går upp från tunnelbanestationen. 23.59. En minut kvar i åldern tjugosex. En minut kvar på detta år. Ett år av gränslöshet och mognad. Ett år som fått huden att förändras. Inte så att den direkt har åldrats, mer att den blivit ett lager tjockare. Lite tåligare, lite hårdare.
Det har varit ett år av sena nätter. Både i jobb och i neonljus. Ett år av förändring och farväl. Ett år av vänskapsrelationer som rotat sig djupare, tagit nya uttryck, vuxit sig än starkare. Så många saker jag gjort för första gången någonsin och antagligen så mycket jag gjort den sista gången för alltid. (Var vi ett sista gången för alltid?)
Vad är väl ett år? Är det alla ord jag skrivit, alla klunkar jag druckit, alla blickar jag mött, alla mil jag rest, alla sånger jag sjungit, alla idéer jag skapat, alla skratt som bubblat inom mig? Allt detta? Ja. Allt.
Det har varit ett år av liv. För tänk vad jag har levt. Och tänk vad jag ska leva, nu när ett år till väntar mig. Ja må jag leva. Idag och imorgon och igen igen igen. Ha den äran!
