Klockan är 17.30 och det är lördag. Jag känner ett pirr i kroppen. Närmare bestämt är-hemma-och-gör-mig-i-ordning-lyssnar-på-Lill-Lindfors-dricker-en-kall-öl-lägger-en-ögonskugga-pirret. Kanske en av mina allra bästa känslor.
Jag inser mer och mer att jag har en underlig hatkärlek till mitt yrkesval. Att jobba med kreativitet är att ständigt växla mellan lägena ”jag kommer inte på något – jag är sämst” och ”nu har jag det – jag är bäst”. Som tur är vinner den positiva sidan nästan alltid, men nog är det märkligt att man alltid behöver ta sig igenom den kreativa ångesten för att hitta rätt?
Varje gång jag promenerar genom Stockholm slås jag av hur vacker stan är. Till och med Slussen fylld av sprängningar och kaos ser bra ut i den sjunkande kvällssolen. Jag skulle kunna gå här varje dag i en evighet och ändå tänka samma sak.
I morgon är det exakt tio år sedan För sent för Edelweiss släpptes. Jag lyssnade igenom hela albumet ikväll och drabbades av stark nostalgi. ”Nittifyra hade jag ett fast joooobb” kommer för alltid vara de stökiga middagarna på Smedjegatan, lägenheten på 36 kvadrat med det gröna köket och du med gitarren, whiskeyn i glasen och allt var så annorlunda då. Jag minns att jag var lycklig, ovetandes och orolig på samma gång. Nu är jag nån annan.
Från ingenstans känns det som att mitt liv till stor del består av administrativa uppgifter. Är det en del i att bli vuxen? Alla dessa blanketter och bokningar och datum och biljetter. En oändlig ström av saker som inte får glömmas bort.
Ett incitament till att leva mer, gå ut om nätterna, prata med främlingar, skrapa hjärtat i gruset, är att man får underlag till sina texter. Och det är tusen gånger enklare att skriva om sådant man känt och upplevt själv. Med detta i bakhuvudet säger jag ”ja” till nästan allt.
Jag satt i en och en halv timme på balkongen idag. Vindstilla i söderläge med gassande sol, en bok som sällskap. När jag klev in doftade jag av solvarm hud.