Livsgnistan & tacksamheten

Hej från tåget på väg mot Köpenhamn. Utanför fönstret: en klarblå himmel, orangegula träd, villaområden, åkrar och sjöar. Inuti mig: en blandning av pepp och nöjdhet, en glödande livsgnista, en bultande hoppfullhet. Jag drabbades av en insikt här om dagen, det var en plötslig och stark känsla av tacksamhet. Över att livet känns lättare igen. Över att faktiskt kunna göra saker. Att få blicka framåt, planera in dagar och kvällar av kul. Att hitta restauranger att besöka, utflykter att åka på, fester att hålla i. Allt som jag en gång tog för givet, som jag sedan ägnat tid åt att sakna.

Jag glömmer så snabbt men vintern och våren var tung. Den konstanta rädslan för att göra fel, alla resonemang som kantade vartenda beslut ner till minsta mataffärbesök. De långa dagarna, kvällarna och nätterna hemma själv. Jag tänkte ofta att det fanns de som hade det värre, att det inte var min sak att klaga. Men samtidigt blir det så tydligt att det är mycket bättre nu. Jag mår mycket bättre nu.

Ikväll ska jag möta upp min kompis Anna i Köpenhamn. Vi ska gå på restaurang och äta en ännu hemlig avsmakningsmeny. I morgon ska jag hitta några trevliga frukost- och lunch-ställen att jobba ifrån. Sedan ska tillbringa helgen i Malmö med Emelie och fortsätta att fylla livet med allt jag saknat. Det blir fint. Eller som Peter LeMarc skulle sagt: Ååh, det är så gott att må gott igen.