Jag vet inte om ni märkte, men jag tog en paus. En liten del av mig tänkte att jag kanske slutade skriva här för gott. Jag har aldrig känt så innan, varit så färdig på något vis. Men det var något med insikten om att allt måste komma från mig, handla om mig, vara jag jag jag i text och bild. Usch vad jobbigt. Någon annan kan väl spela huvudrollen nu? Varför är det just mitt liv som ska läggas upp här för tolkning? Varför är det mina kläder och mina dagar och min mat som ska visas upp? Det kändes plötsligt så tråkigt, så enkelspårigt och samtidigt så blottande. Det borde vara någon annans tur. Femton år senare och jag funderar på om jag är klar. Det är märkligt ändå.
Kanske behöver jag bara semester. En paus från att formatera om livet till ettor och nollor. Ett uppehåll från att vrida ut och in på känslor och paketera dem här. Slippa få höra kommentarer som börjar ”Jag läste på bloggen att…”. Nej men sluta genast. Använd inte det här som någon slags källa när det bara är fragment. Lita inte på mig, influeras inte av mig, köp inte samma saker som jag, gå inte till samma ställen och gör för all del inte samma misstag.
Jag har aldrig velat vara någon influencer och aldrig blivit någon heller. Det är en lättnad. Kanske är mitt tvångsmässiga skrivande här bara en del av mellanbarnets strävan efter att stå i centrum. En ett och ett halvt decennium lång show med hemsnickrad dekor och spexiga ombyten. Den plastiga mikrofonen nära ansiktet, köksstolarna uppställda i rader. Ett stort tack till publiken som löst biljett och applåderat så fint hela vägen igenom.
Istället för att vara här tänkte jag fortsätta med de tre saker som jag gör helst just nu: lyssnar på Bob Dylan, skriver dikter och badar. Med största sannolikhet kommer jag tillbaka snart. Det brukar ju bli så. Jag ska bara vänta tills andan faller på igen. Till dess är scenen fri att beträda, jag väntar i kulissen.
Åh. Hoppas att du är tillbaka här snart. En favvoplats på internet ändå!
Åh nej! Sluta ej. Du skriver om dig, men jag läser om mig. Och sättet du skriver på är mycket inspirerande.
Du är en mästare på att skriva!
Tack tack tack för dina ord på den här platsen!
kan relatera mycket till känslan av att vara trött på den egna personen i centrum. men uppskattar så mycket ditt berättande här, just eftersom det gör det som skickligt skrivande gör, precis som Frida så träffande sätter ord på: du får ditt skrivande om dig att växa i andra och också handla om den som läser. Tacksam för allt vi fått läsa hittills och håller tummarna för att andan att kliva in på scenen ska dyka upp i framtiden.
Jag fattar verkligen vad du menar! Tråkigt såklart, men fattar. Om det känns jobbigt är det ju klart att du ska backa lite och se hur det blir. Hoppas dock att det känns mindre jobbigt igen om ett tag, tycker precis som dom andra att den här bloggen är toppen!
Längtar ju så efter semesterrapporteringen från Italien när man inte själv kunnat åka dit! Ps. Älskar ditt lågmälda sätt att skriva, känns inte ens som det bara handlar om dig.
Uppskattar dig och din blogg Julia! Går också i perioder där jag kräks på mig själv för att jag har en blogg där allt handlar om MIG. Men som Frida skriver, något jag själv kommer ta med mig, är att när du skriver om dig skriver du också om mig. Jag (eller vi) som läsare relaterar och får ett sammanhang genom ditt berättande. Du ska absolut bara fortsätta med bloggen om det känns rätt för dig. INGEN press från vi som läser. Vi är nöjda om du är nöjd! Stor kram.
<3
Fattar känslan. Men aj, hoppas du kommer tillbaka snart snart! Mår alltid så bra av att få kika in i fragment från ditt liv då och då. Tack för att du låter oss!
det är just prick för att du skriver det du just gjorde som man älskar den här platsen Julia. för att du tvivlar på både form och forum, det känns friskt på något vis!? men framförallt älskar man den här platsen för att du gör det du gör och vilar i det. att du inte vill vidare framåt uppåt, det känns lugnt och tryggt på något vis!? för att du visar vad du har på dig utan adlinks, för att du skriver texter utan strategiska länkar till stora bloggare. för att du gör det du gör av lust och det är det. det ska du fortsätta med – skriva när lusten finns. annars får det vara, det känns friskt på något vis <3
Åh, vill så gärna att du ALDRIG slutar skriva. Älskar din blogg så. Men det ska såklart kännas bra att skriva här. En tillgång inte bara för oss utan också för dig. Hoppas du finner den lusten<3
I appreciate your blog as one of the remaining bloggers who didn’t fade out or monetize. Happy to get sporadic updates as and when you feel like it
Helt rimligt med en paus, det är ju sommar och skönt med semester från skärmar! Men håller alla tummar om att du kommer tillbaka, tycker så mycket om att läsa, gillar verkligen ditt språk och dina bilder.
Om det här blir sistasista inlägget någonsin tackar jag för många års fantastiskt bloggläsande, för din modigt, kreativitet och för hur du har fått mig att känna allt som en människa kan känna. Mest positiva känslor. Hoppas att du i sådana fall hittar ett annat sätt för att få utlopp för din kreativitet, framför allt din förmåga till att skriva fångande texter <3
Hej Julia, jag uppskattar din blogg mycket, den ger inspiration till kläder, inredning, resor, livsval, och är lite av en spegel mot mig själv, även fast jag är en annan person. Ta lite semester, kanske är det den jäkla pandemin som spökar genom att den hänvisat oss alla till något slags slutet rum. Kram.
Ny i kommentarsfältet men gammal här ändå.
Utan inspiration kan det vackraste tappa sin form och det blir svårt att hitta fram. Något jag själv upplevt. Dock ska du inte förminska ditt forum här. Ett fantastiskt sätt att dela ditt inre och jag slukar varenda text.
Jag hoppas innerligt att du hittar tillbaka hit, till texten, någon gång. Dina ord och ditt sätt att formulera inspirerar oerhört och jag finner alltid något jag inte visste jag sökte bland dina ord.
Ta hand om dig! Lev
läser alltid dina inlägg många gånger om, läst din blogg i jag vet inte ens hur många år? älskar älskar älskar hur du skriver och hur det handlar om oss alla, ger oss en öppning att känna oss lite mindre ensamma i våra upplevelser, en möjlighet att få känna samhörighet. jag kände ofta likadant som dig när jag själv bloggade, att det blev jagcentrerat, att jag blev oerhört trött på mig själv. men känslan av monolog försvann oftast när jag öppnade kommentarsfältet och fick syn på alla som jag förde mitt samtal med. nu saknar jag att blogga, ibland jättemycket. jag känner tyvärr att jag inte längre kan blogga (åtminstone inte under riktigt namn med bilder från mitt liv osv) för att jag nu arbetar som psykolog. min blogg handlade mycket om känslor och så (ohhboy.blogg.se), och det skulle nog bli märkligt för mina patienter som jag har i terapi om de googlade fram den och plötsligt kände att de behövde ta hand om mina behov och känslor. det är ett lite märkligt yrke på så vis, väldigt mänskligt och nära och ofta magiskt, men samtidigt helt avhängigt att bara en persons behov ska stå i centrum.
men oavsett: ville bara skriva att jag uppskattar din blogg oerhört mycket. framförallt skrivandet, men också din o t r o l i g a känsla för stil, stirrar ofta in i min garderob och tänker ”what would julia do?”, lite förvirrande med tanke på att jag också heter julia, haha.
Hoppas att du hittar lusten igen! Tills dess hoppas jag att du får en fin sommar <3
förstår verkligen hur du menar och såklart ska du göra det som känns rätt för dig. Med det sagt älskar jag denna lilla mysiga och inspirerande hörna av www och hoppas du hittar tillbaka till lusten att dela med dig<3
Kom snart tillbaks! 🥰 (förutsatt att det känns bra) dina inlägg är så bra!
Hittade din blogg under starten av pandemin om jag inte minns fel. Har ofta relaterat 1000 % med det du delat med dig av. Tack för finfin stilinspo och mysiga scrollstunder på www. <3
Jag är glad så länge din blogg finns och så länge man får hänga med på ett hörn i ditt liv! Alltid lika roligt när inlägg från dig dyker upp, men det viktigaste är att det känns bra för dig <3
Jag tror att vi är så många som älskar att läsa just din blogg, för att allt som handlar om dig, lika gärna hade kunnat handla om oss. Om mig, om Linnea, om Lotta, om Felicia. Du sätter ord på det vi kollektivt känner men inte öppet vågar prata om. Småsaker som vi förminskar inför andra, men som spelar huvudrollen i vårt eget ångestdrama.
Kan inte annat än hålla med det som sagts i flera utav kommentarerna ovan. Men för all del, ta en paus om du behöver det.