Det går en vecka utan ord. Jag saknar något att berätta. Jag saknar hur livet brukade hända mig. Förr var dagarna en balansgång mellan arbete och fritid. Fritid som i tid för frihet. Nu är tillvaron bunden. Inramad mellan fyra väggar. Platsen för dramat är ett rum och kök. Pjäsen är en monolog. Jag spelar den enda rollen. Allt som spelar roll är jag. Dra ner ridån, tack.
”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: ”Det här är nytt!” så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.”
Dricka tre öl, komma hem till en nedsläckt lägenhet, känna inget inför att känna något, dansa i slowmotion på fiskbensparketten, det var inte du det var bara jag, det kommer aldrig att bli bra.
Jag saknar söndagsmässan i kyrkan på höjden. Att sjunka ner i en av bänkarna under fladdrande ljuskronor och bjälkar av trä. Att gå ut därifrån vid 19 och känna hur veckan fått en slutparantes. Att få nåden att börja om. Lite mindre skuldtyngd. Lite mera fri.
”I stared at my feet, at the shoes you bought me, the ones with red lights that flashed on the soles when I walked. My forehead pressed to the seat in front of me. I kicked my shoes, gently at first, then faster. My sneakers erupted with silent flares: the world’s smallest ambulances, going nowhere.”
Google-sökningar: global knivset, sartre sommaren längst inne i vintern, bortoluz frizzante, frysa ägg, prada solglasögon, beurre blanc, yoga with adriene headache, kärnavfall, badrum fogar, tutti frutti 100 år, gustav den andre, uv index.
Lämna en kommentar
alltid en skatt att komma in till ett nytt inlägg av dig.
<3
Behövde det här. Jag är inte ensam fastän jag sitter ensam-bekräftelsen är underskattad.
blev så glad av att se att du skrivit ett nytt inlägg. tack för att du delar dina ord.