Ett minne. Den här dagen för ett år sedan. Det är kväll och vi åker taxi genom Köpenhamn, ber chauffören spela E-Type, höjer volymen och sjunger med. Kommer fram till restaurangen där vi bokat bord för flera veckor sedan. Har den sena sittningen och i kroppen känns redan ett välbekant pirr. Fem bästa vänner runt bordet, fem små egna världar nu sammanslagna till en. Jag bär en prickig klänning, diadem och kängor, känner mig fin när jag får syn på mig själv i spegeln på toaletten. Vi dricker vin och äter pasta. Slickar skålarna som på film för att det är så gott. Får feeling och beställer amaro averna som avec. Går sedan några kvarter bort till en liten bar med jultema. Det känns som att vara i någons fina källare, hela stället är inrett med vintagemöbler och udda tavlor på väggarna. Vi dricker eggnog och glöggdrinkar och just denna dag är allting som det ska. Inombords nynnar jag på This, this is the way, this is the way I want to live och jag vet att det är sant. Så som livet är nu, så vill jag leva det.
Och ett år senare så är allting monumentalt annorlunda. Håll i och håll ut manar alla och jag vill skrika att jag gör ju det, jag håller i men vissa dagar känns det som om det inte finns något att greppa taget om. Tiden går så långsamt och dagarna flyter ihop till en enda sörja. Jag saknar konturer, någon att förhålla mig till, något att fokusera tankarna på. Vill bara ha något så banalt som en restaurangbokning gjord flera veckor i förväg att klamra mig fast vid. Och jag frågar främlingar om råd, för vad ska man göra när man har ännu en dag framför sig, när man ser ett tomt blad som återigen ska fyllas på egen hand. Svaret från samtliga blir: ta en promenad. Det är det kollektiva förslaget och jag vet och jag går och i höjd med Ringvägen kommer tårarna. Jag förstår att saker kunde vara tusen gånger värre men jag vill inte att livet ska bestå av ensamma promenader runt samma kvarter. Det räcker inte. Det finns så mycket liv i den här kroppen som inte får ta vägen någonstans. Det bor så mycket längtan i mig som bara vill sippra ut. Jag har så många hjärtslag som måste få delas med någon annan. Och jag inser hur banalt det är att ha en E-Type-låt som ledmotiv till livet, men jag längtar efter att få fyllas av den där känslan igen, att få ta sats från djupet av min bröstkorg och vråla med till This is the way I want to live och då faktiskt mena det igen. Helt och fullt.
Jag håller med. Till 100%. Tack för att du sätter ord på känslan de där ensamma promenaderna framkallar.
Så fantastiskt du formulerar det vi befinner oss i och som jag upplever att vi är många som delar känslan av.
Jag hör dig ♥️💘
Så fint beskrivet. Vackert och sorgset. Tårarna kom när jag läste. Längtar så till Köpenhamn, till obekymrat häng med vänner och allt annat som livet kan erbjuda, längtar bort från de långa ensamma promenaderna.
men alltså du beskriver precis känslan så pricksäkert, kan relatera till tusen
blev tårögd när jag läste detta. du sätter verkligen ord på exakt det många av oss känner nu. jag och en kompis pratade häromdagen om att vi saknar t.om. att ha ångest över att ha anmält oss till ett motionslopp som vi inte tränat ordentligt till. ge mig NÅNTING att hänga upp tiden på!
Aj så spot on! Tack.
Får nästan ont i hjärtat av ”jag vill inte att livet ska bestå av ensamma promenader runt samma kvarter”, du sätter så pricksäkert ord på hur det känns i dessa tider.
Du skriver så otroligt träffsäkert och vackert!
<3
Allt detta suger så jävla hårt och det skadar på så många sätt. Är så innerligt trött på både dubbelmoralen i samhället (NU ska vi göra allt för sjukvården och att ingen ska dö i onödan, men RESTEN av tiden går det an) och den enkelspårighet jag upplever etablerat sig där det verkar helt otänkbart att erkänna de skador som människor åsamkas utöver Corona. Det går att vilja göra allt för sjukvården och minskning av smittspridning och samtidigt må rätt kass och ifrågasätta vad det är som faktiskt händer utan att för den delen befinna sig i ett fullkomligt moraliskt förfall.
Amen, det är en så märklig värld vi lever i.
Detta!
Exakt, precis så! <3
åh men detta gick rätt in </3
Jamen EXAKT så! Tack för att du sätter ord på den här tiden. Jag älskar promenader men jag avskyr promenader. Längtar efter att livet skall ta fart igen.
Så bra beskrivet. Det känns som att livet är en evig loop just nu.
Vilken bra text och så fin beskrivning. Känner igen mig i det du skriver. Känslan av att vilja göra allt kan resultera i att jag gör ingenting. Ångesten finns som ett bakgrundssorl, ibland för den mig ner i gråten, ibland tar den sig form i ivriga danssteg i en lägenhet utan åskådare.
En förmiddag kom snön och bäddade in världen: Jag ler när vi är så många som promenerar i skogen att det känns som en orkestrerad marsch. Alla på lite avstånd. Jämna steg längs mark som glittrar. Andra gånger kan jag höra på mormors röst över telefonen att det känns tungt nu. I isoleringen. Att det nästa gång vi ringer är jag som är den som har gråten i halsen. Rädslan och ovissheten. Vi turas om att bära den.
Julia! Vart har du köpt postern från Nacho Tatjer som hänger i badrummet? Tacksam för svar 🙂
Jag köpte den på Färgfabriken i Liljeholmen, dock ett par år sedan så är osäker på om de finns kvar.
Tack! <3 det är verkligen tungt just nu
Så bra du formulerar det! Det är en märklig tid att leva i. Jag känner också att mina dagar går ihop i en lång rad av dimma där jag sitter på en stol och har videokonferenser.