Och saltet i mig är havet som slår mot dig

Det luktar tungt och sött, nyponbuskarna längs Birger Jarlsgatan har ruttnat i solen, skrumpna frukter och vissna blad är allt som återstår. När jag vaknar är min kropp full av salt, det känns som det råder en obalans i vätskorna, en sådan man trodde på i antikens Grekland, jag är tvåtusenfemhundra år sedan, jag platsar på museum. Jag platsar på museum så jag går till ett, promenerar hela vägen förbi buskage och fasader, längs gator och parker. Ser stora bilar som körs av välfriserade par där alla har dyra skor och tunna västar och jag förstår mig inte på dem, men kanske är det obalans i deras kroppar också. Blod och galla. På muséet faller ljuset perfekt in genom fönstren, det är så vackert, jag tänker så, det är så vackert och skulpturerna som möter min blick är självklara i sina linjer. Varje form, varje båge, här bor det mjukaste i det hårdaste, om jag bara fick röra stenen är jag säker på att den skulle skälva under mina fingertoppar. Och kanske är det därför som solvarma klippor ger mig samma känsla som hud mot hud och fyller det där omöjliga tomrummet som alltid uppstår och saltet i mig är havet som slår mot dig, som kastar vågor mot berget som är du, som långsamt försöker forma dig mjuk.