Jag vaknade till sol i lördags. Sol! Lät den kittla mitt ansikte, reta mina ögon, kasta skuggor på väggen. Kände mig blessed och lite morgonpigg för första gången på länge. Tidigare hade jag på riktigt börjat tvivla på om jag nog ändå köpt en bunker till lägenhet. Jag hade vaga minnen från visningen och att den faktiskt var solig då, men nu under månaden jag bott här har jag behövt ha lamporna påslagna konstant. Och så igår kom solen tillbaka och bevisade motsatsen. Tack och lov.
Tänk vad vädret kan göra med en och så mycket enklare det vore om man inte påverkas av det alls. Jag minns hur min kusins amerikanska fru berättade att hon kände sig så svensk när hon hade bott här i ett par år och kom på sig själv under en vinterdag med att stå vänd mot solen vid en husvägg och blunda. Det var något hon bara sett andra göra tidigare utan att förstå varför, men plötsligt tedde sig handlingen så självklar. Mörka vintermånader gör sådant med en.
Den här helgen har jag tillbringat med sovmorgon, promenad, loppisrunda, julpyntande, löpning, adventsfrukost, kalenderpremiär, julmarknad, matlagning och adventsmässa. Stillsamt och mysigt, färgglatt och krispigt! Känner mig nöjd men längtar faktiskt redan till nästa helg för då är jag i Köpenhamn. Är till och med ledig på fredagen (hurra, första semesterdagen sen i somras!) och ser fram emot en massa kompishäng och god mat.
Och förresten, tack för alla era kloka kommentarer på sistone. De gör mig än mer övertygad om att fortsätta på den här platsen i mitt egna lilla tempo och på mitt egna vis. Lustfyllt och opretentiöst och ibland bara för att det är fint. Som nu. En solig helg. Det räcker.
Hej Julia! Vad är den fina lampan från?
hahaha, kul det där med att din kusins amerikanska fru kände sig svensk då hon stod vänd mot solen vid en husvägg och blundade en vinterdag. Det är ju verkligen det! Ha det bra i Köpenhamn.