Ett ord. Hopp.

 

Jag tänker att det är en förbannad yrkesskada att vilja sätta ord på saker och ting. Att ständigt famla efter rätt bokstäver och uttryck för att summera sådant som känns. Så kort efter att jag stigit ut ur mötesrummet, plockat upp min telefon, stängt av ”stör ej”-funktionen och sett skärmen fyllas av meddelanden, ja innan jag knappt förstått vad som hänt, börjar jag leta efter orden. Jag ringer en vän och slänger ur mig lösryckta meningar, dåliga ordföljder staplade på varandra. Är det sant? Jag kan inte, jag fattar inte. Den här dagen, jag trodde aldrig den skulle komma. Vänta, nu gråter jag. Är du okej?

 

Man kan tycka att jag borde vara förberedd. Att formuleringarna skulle finnas hos mig, nu när jag har haft över fem år på mig att fundera. För ja, i mer än fem år har de levt i ovisshet, har en familjemedlem varit saknad, har min väns älskade bror varit kidnappad. Och nu är han frisläppt och på väg hem och här står jag på Mäster Samuelsgatan med lyckotårar och saknar ord.

 

Men senare på kvällen så inser jag det. När vi samlas några vänner för att krama om varandra och följa presskonferensen på tv. När vi ser bilden på hela familjen som återförenats och brister ut i gemensam gråt. När jag blickar tillbaka på alla gånger jag frågat ”något nytt om Johan?” och fått svaret ”nej, inget nytt”. När jag tänker på ljuset som brunnit hemma i deras trädgård år ut och år in, ända sedan dagen då han försvann. Då förstår jag att det bara finns ett ord som kan beskriva den tid som varit och den tid som väntar nu. Ett ord. Hopp. ♥