En hälsning från mig och min inre Tomas Ledin

 

 

 

Hörrni, jag är sjuk. Jag hatar det. Dels för själva sjuktillståndet i sig men också för att det är så fruktansvärt tråkigt. Och det faktum att jag tycker det är tråkigt gör mig till jordens bittraste och gnälligaste person och är det något jag avskyr så är det att känna mig bitter.

 

Redan i torsdags kände jag att det var något som låg och lurade i halsen och i fredags vaknade jag upp febrig och tung i huvudet. Tänkte en kort stund att ”jag tar en ipren och går till jobbet ändå” men insåg sedan att ingen skulle tacka mig för det så jag somnade om och sov till klockan 14. Som en stock, helt oförmögen att slå upp ögonen innan dess. Och när jag väl vaknat upp började bitterheten komma smygande. Då insåg jag nämligen att det inte skulle bli någon säsongsavslutning på Trädgården på fredagen eller någon kräftskiva ute i skärgården på lördagen. Jag var dömd till att ligga nedbäddad hela helgen.

 

Och visst det finns tusen värre sjukdomar och det är inga livsomvälvande saker jag missar, jag borde typ vara tacksam, men ändå svider det. Den senaste tiden känns det nämligen som jag utvecklat en extrem känsla av FOMO (fear of missing out). Jag vill vara med på allt som går, ta varje chans till ett nytt äventyr, hänga med mina kompisar så ofta som möjligt. Att ha en lugn helgkväll i soffan framför en tv-serie är det sista jag längtar efter just nu och jag kan inte minnas när det inträffade sist. Det är som om hela världen inklusive jag och Tomas Ledin, ropar att varje sekund måste tas vara på, sommaren är kort, snart är det över! Då finns ingen tid för lugn och ro.

 

Men så bestämmer kroppen plötsligt att nänä, så kan vi inte ha det. Så nu sitter jag och min inre Tomas Ledin här och tjurar med ömmande hals och påtvingad instängdhet. I ett försök att göra det trevligare har jag tänt alla ljus jag hittar i lägenheten och kokat upp ett ångbad för ansiktet med eukalyptus och citron. Jag har clementiner och chips och citronte, en ny bok att hugga in på. Men ärligt, vem försöker jag lura? Att sitta själv här när man kan äta kräftor iförd pappershatt på en skärgårdsö, det är bara bittert.