Sommardagar

 

I samma stund som min semester började kom sommarvärmen på riktigt. Den svepte in över landet, fick kvicksilvret att krypa uppåt på termometrarna och badstränderna att fyllas med folk. Och den blev startskottet på en ny fas. Om förra sommaren var en flykt från allt så handlar denna om att landa. Mjukt och tryggt.

 

Jag fyller mina dagar med idylliskt innehåll. Åker i en guldfärgad Volvo längs stora vägar, från kuststad till kuststad. Tillbringar hela dagar på stränder, grillar om kvällarna, somnar tidigt på nätterna. Fiskar gös i solnedgången, slår upp ett tält nära havet, spelar yatzy i skuggan. Cyklar längs gyllene åkrar, äter glass till middag, vänder blad efter blad. I takt med att mitt hår bleks av solen och min hud skiftar nyans så bosätter sig ett lugn hos mig.

 

Det tidigare behovet av att dokumentera allt med kameran finns inte längre. För hur många solnedgångar, sandstränder och semesterdagar orkar folk att se? Hur gör man för att allt inte ska smälta samman i en solkrämsdoftande, myggsurrande kliché? Jag bär runt på min kamera men låter den vila i väskan så gott som hela tiden. Behovet är mättat, de mentala bilderna sparar jag för mig själv.

 

Däremot är det något annat som kliar inom mig. Längtan efter att skriva, få sätta ord på saker som känns. Så jag fyller min telefon med anteckningar, jag skickar sms med känslofragment och beskrivningar av tillvaron, och då och då plockar jag fram min dator. Öppnar ett nytt textdokument, skriver en hälsning till er och postar det sedan som ett blogginlägg. Jag hoppas ni nöjer er med det, för just nu har jag fullt upp med att fånga sommaren. Gör det ni med!