Igår var jag på konsert. Jag hade inte reflekterat så mycket över det innan, tänkt i min naivitet att jag är trygg här på vanliga platser. Men i konsertlokalen rådde förhöjda säkerhetsregler. Utanför Berns cirkulerade poliser, alla som gick in visiterades noggrant och ett strikt förbud mot alla former av väskor och ytterkläder rådde. Jag uppskattade verkligen den tilltagna säkerheten men samtidigt lämnade den mig med en olustig känsla i bröstet. Är det här vår framtid nu? Oro inför offentliga platser, rädsla för det som förenar människor.
De offer som omkom under attackerna i Paris gjorde det på helt vanliga platser under helt vanliga situationer. Ätandes middag på en restaurang, kollandes på fotboll på en idrottsarena, lyssnandes på ett band i en konserthall… De var där för nöje och för umgänge.
En av de första texterna jag läste efter attentatet var Viktor Bankes krönika. Orden handlade om vad vi gör nu. Att vi måste fortsätta leva. Inte låta våldet och ondskan ta livet ifrån oss. ”Våld är så otroligt effektivt. De som gjorde det här hatar allt som är roligt och vackert. Och nu är det enkelt för oss att säga att vi inte får låta oss tystas eller hindras, att vi måste fortsätta att värna det öppna samhället. Allt det där vi sa de andra gångerna. Allt det där vi sa så sent som i januari, när beväpnade terrorister gick in på Charlie Hebdo och sköt mot allt som var roligt och fritt. Terroristerna som hatade det fria ordet men dog på ett tryckeri.”
Det bär jag med mig denna måndag. Vi kan inte sluta med sånt som är fint nu. Det får de inte ta ifrån oss. Därför fortsätter jag gå på konserter, äta på restauranger och fylla den här platsen med inspiration. För det är vad vi måste göra. Fortsätta med det som är roligt och vackert. Att leva.
Så bra skrivet!
Din blogg förgyller mina dagar och din måndagsmotivation är det jag ser fram emot varje ny vecka. Tack, du har rätt. Det känns som jag håller på att gå in i depression. Jag bor i Paris, igår så sprang jag och gömde mig i en restaurang. Min kompis blev puttad och folk sprang på henne. Hon ligger i soffan just nu, hennes revben gör ont och vi vågar inte gå ut ur lägenheten. Jag vet inte, det gäller att leva nu, även om världen känns extra ond just nu. Ska verkligen försöka.
Bokade en resa till berlin för någon dag sedan och efter Parishändelsen började jag tveka lite att "vågar man åka till en storstad?".. men alltså vi får inte leva hela livet i skräck och rädsla att våga göra det vi vill. Då vinner *det onda* (fy fan vilken klyshig kommentar men ja)
Så himla bra skrivet!!
Tack för dina ord. Tror vi alla behöver hjälpas åt i dessa stunder att påminna och få oss att våga leva. Jag upplever en rädsla som bbörjat ta över och det i sig är skrämmande. Vi måste våga leva. Ondskan har visat sig, nu måste kärleken och modet slå tillbaka. Tack för dina ord.
Otroligt bra skrivet! <3
Tack, om du hinner gå in och googla på "mannen som skrev till IS". Jag grät länge efter jag läst hans brev. Så mycket känslor. Ha det så bra du kan. Kram
bra skrivet!