Klockan är 01.38 och jag går Hornsgatan fram. Nej, jag går inte. Jag klampar, tar snabba steg med rasande fötter. Orkar verkligen inte vänta elva minuter på tunnelbanan mot Slussen. Så jag struntar i att jag är själv och det är mörkt. JAG GÅR NU.
Handen är hårt knuten i fickan. Jag håller ett fast grepp om telefonen. Förbannar den och dig och allihopa under tiden jag går. Tänker på smsen du skrev och kanske mest de du inte skrev. Du saknar ju konsekvens, konstaterar jag tyst för mig själv.
För varje steg jag tar dyker nya situationer och personer upp. I natt är jag arg på allt och alla. De som på något sätt förminskat mig. Hallå, det där meddelandet du skrev förra veckan. Hur tänkte du ens? Fattar du inte att det gjorde ont? Helvete.
Och samtalen på baren. Spelet, strategierna, metaforerna. Referenserna till litteraturens förlorade hjältar. Vad hjälper de när klockan är 01.44 och jag fortfarande klampar Hornsgatan fram. Hur lång kan ens en gata vara? Vem byggde den här fucking staden?
Jag är förbannad när jag marscherar genom Stockholmsnatten. Vilka tror ni att ni är? Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Hör ni det? Akta. Jamen, flytta på dig. Här kommer jag.