Det är en tisdagkväll i februari och jag är på väg hem från tunnelbanan. Ensamma gatlyktor lyser upp vägen framför mig och jag går med försiktiga steg för att inte halka på den hårt pressade snön. I mina hörlurar har jag en spellista jag fått från en vän. ”Lyssna på det här”, sa han, ”jag tror du kommer att gilla det”.
Det är en tisdagskväll i februari och jag är på väg hem från tunnelbanan när jag hör
Moonlight Mile för första gången. Och jag vet inte om det är tiden, platsen, stämningen eller bara allting, men låten drabbar mig så hårt. Den fyller ett litet tomrum jag inte visste fanns och jag tänker ”hur kan jag aldrig ha hört den tidigare?”. Fast det kanske det är precis vad jag gjort, bara utan att märka det. Men här och nu är den helt rätt.
When the wind blows and the rain feels cold
With a head full of snow
In the window there’s a face you know
Don’t the nights pass slow
Och det slår mig sedan, vilken ynnest det är. Att få gå omkring med så många oupptäcka skatter omkring sig. Med ett enormt arkiv fyllt av låtar, böcker, filmer, konstverk och pjäser redo att utforskas. Världens bästa present. Som den här lilla låten, utgiven 1971, långt före min födelse. Som totalt passerat förbi mig genom alla år – fram tills nu.
Efter att ha lyssnat på låten säkert tjugo gånger i rad kan jag inte låta bli att fundera vidare. Vilka saker som skapas idag kommer egentligen upptäckas på nytt av någon om fyrtio år? Är det Kanye Wests The Life Of Pablo-album? Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande? Eller den animerade filmen Insidan ut? Jag har ingen aning. Jag vet bara att framtida generationer kommer ha ett ännu större arkiv att gräva runt, gå vilse och förälska sig i. Det är nästan så att jag blir avundssjuk på dem, men först ska jag blicka tillbaka lite till i jakten på nya guldkorn. Jag är säker på att jag har fler Moonlight Miles där ute.
Oh I’m sleeping under strange strange skies
Just another mad mad day on the road
My dreams is fading down the railway line
I’m just about a moonlight mile down the road
