Valborg. Första maj. Vintern raaaaaasat ut bland våra fjällar. Längtan till landet. Plötsligt förstår jag. Jag längtar till landet mer än någonsin. Vill till gräsmattan, skogsdungen, gravfälten, fårhagen allt det som är min barndom. Jag är mitt äldsta jag men känner mig mer som ett barn än på länge. Tvingas ofrivilligt in i vetskapen om att det är vi som är vuxna nu, det är vår tur att ta över ansvaret, att handskas med alla måsten, med livets gilla gång. Och samtidigt: saknaden efter en kväll i soffan framför Let’s Dance mellan de som är tryggheten definierat. Storheten i det lilla. Min litenhet i allt det stora. Jag sjunger, jag skrålar. Stjärnan där jag kommer från lyser alltid blå. Min hemstad kryper sig närmare när jag gång på gång trycker på play. Jag vill ha den intill mig, knuten runt halsen, buren i bröstet. Allt som har hänt känns när jag ser dig. För då var då och nu är nu och jag tänker på vad jag lämnat bakom mig. Det är något med hur gatorna och husen känns, hur de tillhör någon jag var, de är mitt liv i imperfektform. Och Stockholm kanske är meningslöst när inget av det som hör storstaden till är tillåtet längre. Allt jag älskar är bortom rekommendationer. Men så cyklar jag hem, sent en natt med kolsyra i benen. Över Årstaviken via Skanstullsbron och luften är mild, häggen doftar och neonljusen möter mig på Ringvägen. Ett os av kebab, en ambulans på väg till Södersjukhuset och när jag trampar genom korsningen tänker jag att utan allt detta finns ingen längtan till landet. Det krävs att jag alltid har en fot på varje sida. Det är mitt sätt att leva, mitt sätt att va. Mitt liv, min stad.
ja man beh ett ställe att tanka energi komma bort och finna energi och pumpa kraft
Nejmen snälla rara skriv en bok jag älskar dina texter! Dom känns!
så fint fångat, så många nyanser på kort utrymme, som alltid <3
Wow.
Så så vackert skrivet. Och jag känner igen mig i: "Jag är mitt äldsta jag men känner mig mer som ett barn än på länge. Tvingas ofrivilligt in i vetskapen om att det är vi som är vuxna nu, det är vår tur att ta över ansvaret, att handskas med alla måsten, med livets gilla gång. Och samtidigt: saknaden efter en kväll i soffan framför Let’s Dance mellan de som är tryggheten definierat. ". Blir lätt svettig när jag tänker på att jag och min syster (men mest jag, i egenskap av storasyrra) en dag kommer att behöva ta över vår fjällstuga och därmed all vårdnad av den. Det är läskigt att tänka på.
Oj! Detta satte ord på något jag känner väldigt starkt, men hittills inte har kunnat benämna
Så fint skrivet. Längtar massor efter dig. Stockholm känns så långt borta just nu.
Etter å ha lest bloggen din i mange år, tenker jeg; hvorfor skriver du ikke en bok? Den trenger ikke være skjønnlitterær, men snarere en kombinasjon av korte essays, lyrikk, prosa. Du skriver veldig godt, ordene berører og jeg tenker lenge på det du skriver.
Rysning!