De små men högst betydelsefulla sakerna jag längtar efter att göra

trädgården

Den senaste tiden har jag gått runt och burit på en konstant känsla av att jag är en dålig vän. Jag kan vakna upp på morgonen och tänka ”åh, jag borde ta och fråga x och y om de vill komma över på middag” innan jag inser att vi är mitt i en pandemi och att jag gör bäst i att låta bli. Genom att följa de allt striktare rekommendationerna har jag också ofrivilligt gjort avkall på att vårda mina sociala relationer till viss del. För videosamtal i all ära, men det är svårt att vara nära när man bara har digitala medel och promenader att ta till. Det är långt ifrån tillräckligt för mig och därför känner jag mig också som en undermålig vän, även om jag förmodligen gör rätt på det stora hela just nu.

Här om dagen ställde jag en fråga på Instagram kring vad ni ville att jag skulle blogga om framöver och flera önskade ett inlägg om vad jag ser fram emot i livet post-covid. Märkligt nog hade det inlägget varit enklare att skriva för ett halvår sedan då det kändes som om pandemin hade en tydlig (men uppenbarligen falsk) horisont. Nu är förvisso vaccinet här och jag hoppas innerligt att saker och ting går åt rätt håll, men samtidigt vet jag att det är omöjligt att säga när allt kommer att vara som vanligt igen. Hur optimistisk vågar man vara utan att behöva bli nedslagen gång på gång?

Att drömma stort och fritt har aldrig varit min styrka. Jag är alldeles för rationell, vill konkretisera direkt och ha en tydlig plan på hur saker ska gå till, något jag kan irritera mig på en del och som jag delvis vill försöka jobba bort. Men präglad av mina vanor började jag ändå i det lilla och uppnåeliga när jag satte mig ner och funderade på vad jag ser fram emot efter den här pandemin. För det handlar kanske inte om storslagna utlandsresor utan det där som kan få mig att känna mig som en bra vän igen. Att få vara generös och nära andra och göra sådant som skapar en direkt känsla av lycka i maggropen. Här är några saker som jag längtar efter att göra.

mamma & jag

Krama mamma och pappa. Krama hela familjen och släkten. Krama alla vänner. Lägga huvudet på deras axlar och bara andas en stund där.

Vara på kontoret under en hel dag. Ha fysiska möten med andra människor, sitta och bolla kreativa idéer tillsammans, säga ska vi inte gå och ta en öl efteråt och faktiskt gå ut och göra det utan att behöva tänka efter en endaste sekund.

Hålla mina vänners barn i famnen. De som föddes i somras och som jag ännu inte kunnat krama om ordentligt. Låta dem sitta i mitt knä, läsa och sjunga för dem, bli en trygg och rolig vuxen i deras liv.

fest

Bjuda över ett gäng kompisar på middag, säga jag fixar mat och dryck, ni behöver inte ta med något, kom hit runt halv sju så tar vi allting därifrån. Tända ljus, hämta stolar från förrådet, klämma ihop oss runt middagsbordet och turas om att lägga till låtar i kön på Spotify i en kväll som aldrig tar slut.

Sitta i en konsertsal och se ljuset dämpas, känna sammetstyget mot nacken, höra oboens tydliga A klinga ut i lokalen, lyssna till tonerna av en symfoniorkester som stämmer sina instrument, det sjungande ljudet av förväntan och så dirigenten som kliver upp på podiet och möter applåderna.

Stå i badrummet framför spegeln och sminka mig sakta, göra mig fin. På handfatskanten balanserar en halvdrucken öl, från högtalaren strömmar musik, i garderoben hänger en outfit som jag noga valt ut. Om fyrtiofem minuter börjar kvällen och just nu finns bara känslan av att allt kan hända.

fotboll

Bläddra i almanackan tillsammans med en vän för att hitta en ledig helg då jag kan komma och hälsa på. Packa den lilla weekendväskan, hoppa på tåget och bara umgås oavbrutet flera dagar i sträck.

Fråga den där halvbekanta personen, kanske nya kollegan eller Instagramvännen, som verkar trevlig och intressant och som jag gärna skulle vilja lära känna bättre, om hen inte vill ses. Göra plats för nya vänskaper, öppna upp livet för fler.

Stå i hejarklacken med halsduken lindad kring halsen, se det knallgröna gräset framför mig och för första gången sjunga Ett liv ett lag tillsammans med andra. Vara en i mängden, en del av en lycklig massa med ett stort gemensamt intresse.

Sms:a en kompis som jag sett är ute, fråga om vi ska mötas upp, ta mig till baren, krångla mig allra längst in, smita förbi tätt packade ryggar, höra basen, bruset, skratten, hitta vännen och försvinna in i natten.

Delta i diskussionen

8 kommentarer

  1. Känner mig också som en kass vän!!! Antingen missar jag de få träffar som anordnas utomhus, eller så känns det som personen som vill ses inte riktigt följer restriktionerna och träffar olika människor hej vilt, och då säger jag vänligt nej (för någon måste ju! Någon måste följa restriktionerna). Och trots att man ses utomhus så blir det ju sällan avstånd ändå? Men vinsten i att bete sig ”korrekt” och leva utifrån FHM:s råd är så himla liten i jämförelse med ensamheten som jag känner varje kväll när jag ska sova. Tänker alltid på vem jag ens kan ringa när det hela är över? Kommer jag ha några vänner kvar?

    1. Gud fick tårar i ögonen av din kommentar. Känner igen mig till 100%. Kommer jag ha några vänner kvar? Jag vet inte.

  2. Nä men alltså detta inlägg..! Känns så otroligt hoppfullt samtidigt som hela ens inre fylls av känslan av att det. inte. går. nu. Och vi vet inte när det går igen. Känns som att vi alla lever i en slags limbo, i ett tillstånd mellan det som alltid varit och det ovissa som ligger framför där någonstans. Måtte horisonten inte vara falsk den här gången, allt vi vill är ju att kramas igen. Är det så mycket begärt?

  3. Åh tack för att du delar med dig av känslan, känner precis samma sak. Heja oss alla<3

  4. det var perfekt Julia – tack <3 tredje punkten nedifrån längtar jag så ofantligt mycket efter att verkställa, för oss båda.

  5. Fick rysningar över hela kroppen när jag läste punkten om konsertlokalen. En perfekt lista. Snart där!!

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till Amanda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *