Ett år har passerat. Ett år sedan jag ovetandes gick upp för de tre trapporna till kontoret, precis som varje morgon. Ett år sedan min chef tog mig avsides och sade att du inte fanns mer. Du hade gått bort. Slutat leva. Dött.
Ett år har passerat. Ändå tänker jag på dig så ofta. Inte hela tiden, inte längre varje dag. Men med jämna mellanrum dyker du upp i små fragment. Du är minnesbilder fastpräntade i mitt huvud. Saknaden av dig bor i låtar. I maträtter, situationer och i uttryck…
För ja, jag saknar dig. Och ändå är min saknad nog bara en bråkdel av det som dina närmaste känner. Men hur du när som helst kunde skoja med en. Hur du tittade på ens halvtomma tallrik och frågade om du fick äta upp resten. Hur du visslade högt på kontoret. Hur mycket du kände bära, hur stark du var.
Ja, du var en av de starkaste jag känner. Men inga muskler i världen kunde rädda dig när din sjukdom tog över. Du försökte, du kämpade, du gjorde allt. Men det var som att det bara fanns en väg ut. Och jag ser det som att du blev fri till slut.
Ett år har passerat. Och jag står fortfarande här med känslan av att du försvann alldeles för tidigt. Jag saknar dig, D.
Verkligen fint skrivet, beklagar sorgen.
<3 <3 <3
</3
Så fint.
<3
<3
<3
Jättefint skrivet. Beklagar sorgen och saknaden, beklagar orättivsan i livet- men ja, ibland blir döden nästan rättvis, visst är det märkligt? Ibland är den friheten, vägen ut. Det händer fortfarande att jag sörjer min vän som för lite mer än fyra år sedan valde att ta sitt liv. Och frågan jag ställer mig är: hur smärtsamt måste det inte då fortfarande vara för hennes närmast anhöriga? Familjen, bästa vännen? Och hur kan jag ens föreställa mig smärtan min partner känner över att hans dåvarande flickvän tog sitt liv för ett år sedan? Hur föreställer man sig ända ut i fingerspetsarna hur en annan person uppfattar döden av en nära anhörig? Det går liksom inte riktigt. Man stod inte lika nära och känner det därmed inte lika intensivt, antar jag i alla fall. Vad som dock går att förstå är att sorg är en känsla och att saker gör ont, och att vissa saker aldrig riktigt lämnar en. Du kommer nog minnas detta hela ditt liv, men det blir lättare med tiden. Kram. <3