En inblick i Julia Erikssons tankar

Alltså, hej, sorry, förlåt hörrni. Det känns som om all min inspiration valsade ut samma dag som jag fyllde tjugosex och sen valsade en massa jobb in och efter det den där himla magsjukan och nu vet jag inte riktigt vad som är kvar och dansar härinne längre. Mest känner jag att mina senaste inlägg är så… tråkiga och så känner jag att jag inte riktigt vet vad jag vill skriva om heller. Kom på mig själv med att påbörja ett inlägg om vitsippor i hjärnan, men alltså ärligt, nej. Nog för att vitsippa är min favoritblomma men någon måtta får det ändå vara.
 
På äkta millenials-vis har jag också nu fått ångest över att jag inte förändrar världen på något positivit sätt. Har börjat ifrågasätta sånt jag skriver och postar om huruvida det är ”content” som har något ”värde” för andra eller om det bara är ”fina saker” som spär på den ytliga bilden av samhället vi lever i. Ni hör, mycket djupa tankar som jag säkerligen inte är ensam om. Jaja. Egentligen vill jag ju bara att den här platsen ska vara fylld med inspirerande innehåll (som inte alltid måste vara särskilt djupt) och som uppmuntrar till kreativitet och väcker någon slags känsla hos er på andra sidan skärmen. Och det är jag säker på att den kommer vara snart igen. Kanske är nyckeln bara att skriva det här inlägget – mina tankar rakt upp och ned – för att få det ur mig och sedan gå vidare. Låt oss testa.
 
Men ja, en sista grej innan jag klickar på ”publicera” och får lite ågren över att jag skrivit det här extremt konstiga inlägget: har ni några tankar och önskemål på sådant ni vill se eller läsa om härinne så säg till! Kan inte lova att jag uppfyller allt men ska såklart göra mitt bästa. Puss & kram & slut på onsdagsrant!

Delta i diskussionen

8 kommentarer

  1. Inte konstigt alls! Jag har följt din blogg LÄNGE och tycker om alla dina inlägg. Gillar matbilderna, när du gör något kreativt, musiktipsen och när du berättar om ditt jobb. Det är kul med outfitbilder (vad hände med klänningen du eventuellt skulle klippa av?) och andra "ytliga" saker, för världen är ändå så allvarlig annars. Jag tycker du blandar livets spektra på ett meganajs sätt. Personligen skulle jag gärna se fler bilder av Stockholm, men det kanske bara är för att jag saknar stan 🙂 Du driver en redigt bra blogg Julia, alltid mitt i prick!

  2. jag tror att alla som bloggar känner sådär någon gång, jag har gjort det nyligen själv. Men jag har följt din blogg under många år och det är min absoluta favoritblogg. Tror jag har sådär 5 bloggar på min bloglovin och några jag läser utöver det, men när jag ser att det finns ett nytt inlägg från dig går jag direkt hit. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör bloggen så bra, det är nog helheten.
    Men om jag ska välja några favoriter är det nog dina matinlägg, inlägg om musik (har upptäckt så mycket ny musik tack vare dig) och din Monday motivation du körde ett tag. Sen älskar jag när "det vanliga bloggandet", eller vad man ska kalla det, bryts av med inlägg som dessa. Det får personen som skriver att kännas mer mänsklig (konstigt sätt att beskriva det på egentligen) och som att du vågar öppna upp dig lite mer mot oss bloggläsare.

    Världens längsta kommentar, men jag älskar din blogg, det är något i sättet du skriver och dina bilder. 🙂
    kram!

  3. Även om det är en yttepytte-grej, så inspirerar du mig till att laga mer vegetariskt med dina smarriga recept, så jag tänker att nog gör du världen lite bättre!

  4. jag förstår dig! tycker din blogg är queen och jag känner igen mig i din ångest. vad fyller jag för funktion för det här samhället? vem är jag? så tröttsamt men man får ba fatta att det är hjärnspöken som kommer att försvinna!

  5. Jag tycker din blogg är himla intressant och skriven på ett bra och roligt sätt. Ingenting jag tycker du borde ändra, bara skriv så som du vill och känner är roligt så ska det säkert bli bra!

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till Bobo Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *