Jag fäller ut det loppisfyndade perstorpsbordet. Låter ett vitt lakan agera duk. Ställer tallrikarna tätt intill varandra. Någon får visst en udda. Drickglasen tar slut allt eftersom kvällen fortlöper. Våra trettiosex kvadratmeter fylls snabbt. Av människor, musik och rödvin.
Allt är långt ifrån perfekt. Men vi behöver inga stora salar. Inga sjurättersmenyer. Inga matchande bestick. Där och då har vi allt vi kan önska. En gryta boeuf bourguignon mitt på bordet, vin i glasen och dessert i ugnen.
En vacker dag kanske vi kommer ha en matsal med tolv likadana stolar. Kemtvättade linnedukar. Kaffe och avec. Men just nu spelar det ingen roll. Ikväll har vi allt vi behöver och då gör det inget att det är trångt, varmt och udda. Så länge man är omgiven av fina vänner kan detaljerna få vara.
Jag tror att i framtiden kommer vi se tillbaka på våra middagar. Skratta åt vår naivitet. Vår trängsel. Vår uppfinningsrikedom. Älska att vi redan då gjorde det vi gillar bäst. Och kanske sakna tiden då det inte fanns några regler, hämningar eller måsten. Då lördagskvällarna var magiska timmar fyllda med allt som är bra.
Låt dem aldrig ta slut.
Fint beskrivet
exakt så. ljuva tid mellan ungdom och vuxen.
Ditt fina inlägg satte en mängd med solstrålar på en annars rätt så molnig tillvaro. Tusen kramar till dig~