Jag har en nedräkning i min kalender.
För två veckor sedan flyttade Filip till Italien igen. Den här gången grät jag inte konstant hela dagen, jag var inte förstörd i en vecka och jag gick inte av på mitten. Men det var tillräckligt jobbigt för att jag skulle sjunka ned på hallgolvet i tårar sekunden efter att han stängt ytterdörren. Tillräckligt jobbigt för att jag skulle stanna kvar på kontoret en timme extra bara för att skjuta upp känslan av att behöva komma hem till en tom lägenhet. Och tillräckligt jobbigt för att den enda reella lösning jag kunde komma på vara att hämta kontokortet och spendera några tusenlappar i ett svep.
På flygbiljetter. För jag var tvungen att ha något konkret att balansera mina tankar emot. Så det fick bli ett datum då jag åker och hälsar på. Den tolfte april är min tjugotredje födelsedag och det är dagen jag sätter mig på ett plan från Stockholm till Rom. Dagen då jag får uppleva italiensk vårvärme, dricka cappuccinos på ett av alla piazzor och säga grazie. Men mest av allt är det dagen då jag får träffa Filip igen och just nu är det enda viktiga.
Därför har jag en nedräkning i min kalender. Idag är det 26 dagar kvar.
känner igen det där, ta vara på tiden tillsammans 🙂
Jag har haft mitt förhållande på distans i ett halvår och ska ha det så i ett halvår till.. Känns rätt jobbigt och kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Jag räknade också ner till första gången vi skulle ses men gjorde det inte andra gången, det kändes som om jag bara levde för den dagen jag räknade ner till och inte kunde uppskatta vanliga dagar.
Men det är såklart olika från person till person och ibland måste man räkna ner för annars orkar man inte. Njut verkligen av Rom när du är där!
Vilken härlig grej att se fram emot! hoppas på massa fina bilder sen också 🙂