Två konserter

Jag var ju på konsert igår, eller två stycken rättare sagt; Moto Boy och Jonathan Johansson. Här kommer en liten recension.

MOTO BOY, det finns liksom bara ett ställe att börja: rösten! Maken till register har jag inte hört sen… jag var på Operan eller nåt. Oskar Humlebo har en röst som lätt skulle kunna ersätta Peter Jöback i vilken musikalroll som helst. Helt galet! Allt igenom kändes hans spelning väldigt mysig och fin, men (jag vet inte om det beror på att jag inte lyssnat in mig jättemycket på hans låtar eller för att han inte hade någon uppbackning med ett band) ibland kändes det hela lite enformigt. Många låtar kändes lite för lika och efter ett tag kändes plockandet på gitarren lite för uppenbart. På sitt album har han större uppbackning och också en del stråk inlagt, för mig är det det som får honom att lyfta lite till och ger hans röst rättvisa. Allt igenom var det en väldigt bra spelning ändå, även om jag kunde önskat mer variation, och jag hoppas att nästa gång Moto Boy kommer hit har han med sig det band han verkligen förtjänar!

Lyssna på: The Heart Is A Rebel . If Only Your Bed Could Cry . Beat Heart

JONATHAN JOHANSSON var den egentliga anledningen till varför jag köpte mig en konsertbiljett. Jag gillar verkligen hans musik och hans låttexter. De kryper liksom ända längst in! Till skillnad från Moto Boy så hade Jonathan med sig ett stort band med sex personer och det gläder mig att de var så samspelta och fria i sitt framförande av musiken. Tolkningarna på låtarna vi fick höra skilde sig en hel del från hur det låter på albumet och det gillar jag verkligen, för när man hör någon live känns det meningslöst om allt låter precis som på inspelning. På så vis blev det väldigt personligt och bra, rent låtmässigt. Men det kanske var lokalen eller publikens fel (jag var nog inte den enda som irriterade mig lite på den alltför högljudda tjejen längst fram som dansade så hysteriskt att alla runt omkring förskräckt ryggade tillbaka) att Jonathan kändes lite opersonlig på scenen. Det var i princip inga mellanprat och de få som existerade kändes lite avlägsna. Han presenterade aldrig sitt band, han berättade nästan inget om låtarna och på det hela var han ganska tråkig just mellan låtarna. En annan lokal, ett mindre band och en lugnare kväll hade kanske gjort det hela mer intimt och därmed bättre. Nu var det bra, men trots att jag bara stod någon meter från scenen kändes det hela lite för avlägset.

Lyssna på: Högsta taket, högsta våningen . Sent för oss . Aldrig ensam

Delta i diskussionen

5 kommentarer

  1. Han var likadan när jag såg honom, tror han är sån helt enkelt. Synd

  2. Bea: Hoppas du får chansen!

    Lisa: Ja!

    Vicky: Tackar! Kul med Norrköpingsfolk!

    Alex: Åh, tråkigt. Hade hoppats att jag bara hade otur…

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till Julia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *